feministens.blogg.se

Jag utgår ifrån att samtliga av er läst debatten kring Blondinbella’s uttalande häromdagen, då hon minsann ville slopa hen-debatten och låta tjejer vara tjejer och killar vara killar, och därefter klä dem utifrån det resonemanget. Samtidigt som hennes svar till varför hon yttrat sig så trasslade hon in sig mer i de stereotyper jag tröttnade på i första ring. För att någon som vanligtvis är så pass smart vara så blind och naiv? Inte nog med att strukturerna är mitt framför näsan på oss båda två, tydligen lite klarare för någon annan, så klarar Isabella inte dra paralleller till hur olika föräldrar fostrar och bemöter sina barn och hur män och kvinnor senare mår och presterar, som i sin tur påverkar hur jämställda vi är?

Skriftliga diskussioner på sociala medier om genus, kön och normkritik tar väl alltid plats vardag någonstans i den här patriarkala världen, men inget är så vansinnigt frustrerande som när ”motståndaren” ofta slutar med att inte orka läsa ens konstruktiva och högst pedagogiska PK-svar. Det blir liksom bara ett tvärstopp ungefär såhär: ”MEN VAD VILL DU MED DET HÄR/MIG EGETNLIGEN? NEJ JAG VILL INTE SE NÅGON KORKAD LÄNK! DU VILL BARA ATT HON OCH HAN SKA UTROTAS! DET BLIR DITT FEL OM DIN SON BLIR MOBBAD OM ”DET” HAR KLÄNNING M.M.”

Väldigt nyanserat, kan jag tänka då. Och just i ”hen-debattstider” där genusvetenskap diskuteras både här och där, fram och tillbaka, och sorgligt nog framför allt av folk som inte har en aning om vad genus betyder eller vad det ställer till med. Därför tycker jag det vore bra med en vettig och saklig diskussion för en gångs skull, där inte jag eller någon annan dämpas ner för vi vill lyfta fram ”hen” och försöker vara normkritiska.

Men genusdebatten är fortfarande något som jag aldrig kommer tröttnar på. Jag tröttnar inte på att berätta vad som borde vara RÄTT. Jag tröttrar dock på okunskapen och fördomarna och människors förförliga envishet att fortsätta detta eviga könande, fastän det är 2013 och vi vid det här laget borde förstå och tycka det är en självklarhet att alla ska få samma möjligheter OAVSETT kön.

Men nu reser väl sig någon Familjeliv.se-användare från stolen och utbrister "MÄN ÄR FAKTISKT MÄN OCH KVINNOR ÄR KVINNOR OCH SÅ SKA DET VARA FÖR DET LIGGER I VÅR NATUR!" med en panikslagen förtvivlan. De gamla stereotyperna är livrädda för förändring för förändringar innebär ju att de måste omvärdera sin egen verklighet och ifrågasätta och JA VAD betyder det egentligen??? Vem är jag om jag inte är kvinna som bär rosa? Vem är jag om jag inte är ”kvinnlig” och gillar att måla naglarna och sminka mig, som stereotyperna säger ”jag är fin" i?

Det var 5 saker som jag lyckades ta till mig med hjälp av Blondinbella’s inlägg:

- Hen-debatten har tydligen ingenting att göra med vad barn har/tvingas ha för kläder på sig.

- ”Hen” borde i enstaka fall vara ett lämpligt ord att använda när en inte vet vad barnet har för kön. För det har en otroligt stor relevans nämligen.

- Om det nu är hennes vänner, borde en väl hållit reda på sedan förra gången du fick reda på det? Eller varför inte gå efter namn? För om det nu är så viktigt för dig så är det väl ingen fara att man frågar vilket kön barnet har? Eller har jag missat något i de sociala klasskoderna som människor på Östermalm har för sig? Är en person mindre värd om denne inte kan sniffa sig fram till vilket kön spädbarn har? I så fall, hur fan gör man det?!

- Hon kallar barnet för ”det”, vilket ungefär är föregångaren till ”hen”.  

- Att faktumet att någon håller med om vad Blondinbella anser om ”hen-debatten” förbryllar mig mer än gör mig upprörd.

Varför är det så viktigt att upprätthålla den här begreppet om två sorters människor, olika inte bara till det ytliga kroppsliga utan även så fundamentalt skilda från varandra mentalt, intellektuellt och biologiskt? Varför inte se det som individuellt istället?

Nu har vi kommit så långt att flertal av er insett att ni har i alla fall en aning jämnställdhetsönskan och känner att din lön inte ska minska för att du bär på ett par bröst och en mutta, och det är fantastiskt, välkommen till klubben, men problemet är inte hur vi ser ut utan hur vi bemöts. Att män och kvinnor inte är jämställda ännu är ett direkt resultat av denna könsrollsuppfostran som VÅRA föräldrar blivit uppväxta med. Det är en ond cirkel jag bara vill pusta ut på och önskar tog slut. Flickor och pojkar fostras olika, de uppmuntras olika och bemöts olika. Då är det inte konstigt att vi senare får olika förutsättningar i livet, eller hur? 

När Isabella avfärdar genus och könsrollsfrågorna som ett ''hitte-på'' så blir jag lite strött. Jag vet att hon vet, och jag hoppas hon vet sina läsare vet, att det där bara var ett ”hitte-på” från hennes sida. Jag har en enorm lust att försöka skriva ett öppet brev som Jonas Hassen Khemiri gjorde till Beatrice Ask, men fruktar att hon bara kommer avfärda det jag skrivit med det vanliga tramset om ”personligt ansvar” och ”det väljer väl jag själv” för jag kan inte se hur hon kan resonera på något annat sätt om hon ens skulle svara något överhuvudtaget eller någonsin se det. Hon är ju medveten om att kvinnor är underordnade och hon har ju en hel del egna erfarenheter kring självhat och kvinnoförakt i ryggen.  

Samtidigt som jag är förvånad är jag det inte, för jag har en aning om vart hon kommer ifrån. Det patriarkala rövhålet Stureplan i Stockholms finare ställen, där männen tar för sig, står för pengarna, champagnen och drinkarna och där kvinnor avfärdas som rikemanssmycken, drinkluder och nöjen. Hemskt som det är. Om man som Isabella tjänar väldiga pengar så är det kanske lätt att man inte ser de här strukturerna eftersom att de inte riktigt stämmer in på en själv, just då, just där, just nu.  Men om man öppnar ögonen och börjar betrakta sin omvärld så blir man ganska snabbt se hur skevt skruvat allt är. HanaPee skrev en vettig sak om det:

Ni som tycker det är egoistiskt och kortat att använda sina barn som ’statements’ i en jämställdhetsdebatt och tror det blir svårt för dem att hitta sin identitet sen, ”när de inte får veta vilket kön de har som små”, här kommer ett uppvaknande:

Ni gör exakt lika mycket statement när ni klär era barn enligt social norm och samtidigt lär barnen att kön är något enormt viktigt och att det bara finns ett sätt att uttrycka ett visst kön på. Det är ni som inte förstår att det synsättet ligger bakom all press på tjejer att se typiskt feminina ut, att vara snygga, smala och behagande medan killar förväntas vara starka, muskulösa och ta plats. I längden leder detta till mer ojämställdhet och ojämlikhet, och de som faller utanför normen kommer bestraffas genom att de klassas som avvikare.

Nu säger ni som inte håller med mig, att ”Bara för att vi ska bli jämställda ska vi inte göra alla könlösa. Män måste få vara män och kvinnor måste få vara kvinnor och båda ska få samma ställning – det är det vi måste kämpa för” och tror ni är så politiskt korrekta så ni överglänser alla och borde få en guldmedalj. Aldrig har jag hört någon kunna definiera ”kvinnligt” och ”manligt” för mig. Berätta för mig, hur är de?

Jo, säger ni som fortfarande inte vet att den biologiska skillnaden inte är så stor som ni vill få det till, ni tycker det känns som könsroller är förbjudna i samhället nu för tiden och blir kränkta på bara tanken. Men alla män är inte lika varandra och inte alla kvinnor heller. Det är som att säga att alla svenskar är lika varandra, att alla judar är det eller alla pensionärer lika så. De klär sig på ett sätt, de uttrycker sig på ett sätt, de går på ett sätt, ett enda sätt. Ska vi verkligen understödja att en viss typ av mannen respektive kvinnan ses som den rätta och den normala? Vad händer då med alla som faller utanför den normen? Och de personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män – vad händer med dem? Är de maskiner? Ska vi tycka synd om dem då, se dem som onormala? Klappa de på huvudet och säga ”Det blir bättre snart” lite halvt medlidande? Varför inte se utifrån individen från första början?

Nu krånglar jag säkert till det en gnutta. Det är nu flashback.com-användarna kommer in och lägger en kommentar som ”Vadå inte identifiera sig som kvinna eller man, menar du bögar och transpersoner och sådana där då? Man måste ju vara det ena eller det andra?! Det är väl klart vi ska acceptera homosexuella ja, annars är det ju diskriminering. Alla är lika mycket värda! Det är DU som vill förbjuda män vara män och tvärtom! Du tycker att kön är fel och vill att dina barn ska leva i inbillningen att kön inte finns!” 

Herregud och jisses och jibber-jabber, nej jag vill inte förbjuda något alls. Speciellt inte er frihet att uppfostra era (framtida) barn. Det är ni som vill förbjuda människor att uttrycka sin (ännu ej upptäckta) personlighet oberoende av juridiskt kön, det är ni som förnekar det finns transpersoner och andra som mer eller mindre avviker med fri vilja från den norm som uppkommit som så många av er är så mån om att upprätthålla med er könsstyrda uppfostran. Det spelar ingen roll om det är lesbiska, queer eller After Dark-henself. Alla ska accepteras. 

Jag förstår uppriktigt inte er som tror en uppdelning gör jämställdhetskampen bättre. ”Då kan man komplitera varandra, jag vill lära mina barn att vara stolta flickor och pojkar och att respektera och uppskatta varandras olikheter, inte förvirra dem genom att kalla dem för ’hen’”.

Fast det är ju ni sjävla som tycker att ”hen” är förvirrande. Utan att ha fött ett barn själv kan jag säga att de vet ingenting när de föds, men beroende på vad ni lär dem kommer de att anpassa sig efter det och om de sedan inte klarar av att leva upp till de förväntningar och krav som ni och stora delar av samhället har på dem, kommer de med all säkerhet att må dåligt och med stor sannolikhet känna, och olyckligtvis kanske även få höra, att de inte duger, att de är för karlaktiga, för fjolliga, för fula eller bara usch fan vad fel. Vi är väl överens om att ingen ska behöva må dåligt eller bli utsatt på grund av hur hen ser ut, vilken kroppsstorlek hen har, hur blyg eller framåt hen är, hur lätt eller svårt hen har det i skolan eller vilken frisyr eller vilka kläder hen bär? Och vi är väl överens om att alla människor ska vara lika mycket värda och ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av vad jag nämnde nyss?

För det är precis det genustänk handlar om. Att stärka sina barn och varandra som individer, att inte tvinga någon in i en specifik könsroll utan att istället erbjuda variation och bredd! Stereotypt kvinnliga egenskaper, som mjukhet, empati, ordningssinne och att kunna prata ”öppet” om känslor (eller vad du nu klassar som kvinnligt) ska absolut uppskattas och ses som viktiga egenskaper, men de ska inte behöva knytas enbart till personer med mutta och bröst, på samma sätt som stereotypt kvinnliga attribut, långt hår, kjolar, smink, ja you name it, inte ska behöva vara ett måste för att ses som ”riktig” kvinna, och självklart måste även personer med snopp, om de så önskar, få tillgång till dessa attribut utan att per automatik klassas som fjollor, äckliga eller onormala. Och JA ni får fortsätta uttrycka kvinnlighet på precis det sätt du önskar. Men alla är inte som ni, och om vi reducerar jämställdhetsdebatten till att prata om enbart män och kvinnor som två fasta, endimensionella kategorier kommer vi utesluta en massa människor, vilket är precis det som generellt sker i samhället just precis nu i denna stund.

Om alla människor hade uppfyllt normerna för vad som är manligt och kvinnligt, om det inte hade funnits några transpersoner eller andra könsnormsöverskridare, hade vi kanske kunnat prata jämställdhet på precis det sätt Ni förespråkar, men världen ser inte ut så. Om ni aktivt fostrar era barn in i snäva könsroller gör ni varken dem eller samhället en direkt tjänst, bidra istället till att vidga synen på vad som är okej för en flicka respektive en pojke. Låt dem finna sin egen könsidentitet, sin egen personlighet.

Och då menar såklart inte att ni (som en gång i tiden förhoppningsvis vill bli föräldrar) tar en svart tuschpenna och skriva hen över hela deras kroppar och döpa de till hitte-på namn för att komma upp i den superdupernivån. Men mer genom att klä dem i flera olika färger, uppmuntra olika leksaker och aktiviteter, genom att förvänta er att både din pojke och din flicka kommer kunna klara sig bra i skolan med rätt förutsättningar, genom att säga ja och acceptera de egenskaper och intressen som de visar sig ha, oavsett om dessa uppfyller eller frångår normen för det könsorgan de råkar ha. Stärk dem, lär dem att tänka kritiskt, uppfostra dem att behandla människor med respekt, att våga ta plats, men också att ta ett steg tillbaka ibland för att någon annan ska få synas. Hur svårt ska det vara?

Det är ju uppenbart att jag och Blondinbella inte tycker likadant och säkert lever vi i helt olika universum med tanke på våra helt olika åsikter om färg och form och vad vi ska göra med alla de jätteunderbara fördomar som följer med dem ibland.

"Varför skulle jag vilja montera ned regnbågen och endast ge mitt barn ett fåtal färger och möjligheter när det finns så många olika och vackra?” – Blogghen