feministens.blogg.se

… man fortfarande talar om det ”svaga” könet, det ”andra”, trots att det numera är få arbeten som kräver råstyrka och kroppar som kan lyfta 200 kg.

… kvinnorollen står för passivhet, känslor, mjukhet, snällhet, ödmjukhet, moderlighet, dygd och okunnighet, (d.v.s. kvinnor ska undervisas, inte undervisa).

… kvinnans plats först och sist bör vara hemmet, identiteten ligger i hennes familj.

… kvinnan framförallt definierar sig som hustru och mamma medan yrkesrollen kommer i andra hand.

… en mycket stor grupp kvinnor sysslar huvudsakligen med barn och människovårdande uppgifter utan ersättning och utan att kunna tillgodoräkna sig detta som merit/något riktigt bra och duktigt.

… en mängd kvinnor avstår från att konkurrera med män för att inte förlora deras favorisering/omtycke och är oerhörd rädda för att bråka.

… en framstående och skicklig kvinna anses ha förlorat sin kvinnlighet och är då ingenting att ha längre.

… kvinnor för att erkännas som kvinnor måste uppfylla den stereotypiska bilden av kvinnlighet, vara den vackra, tilldragande och vårdande

… en kvinnans främsta värde alltjämt ligger i att vara ung, sexig och attraktiv för andas syn. Modebranschen, veckopressen, kosmetikaindustrin och hela konceptet gör allt för att tjäna på hennes strävanden att bli ett begärligt objekt.

… kvinnor är osäkra i sig själva, tror att mannen i de flesta situationer och förhållanden är bättre, mer kapabel och viktigast.

… kvinnor är skräckslagna för att yttra sig offentligt och ängsliga att göra bort sig.

… kvinnor aldrig fått lära sig att handskas sunt med sina aggressioner då ”sanna kvinnor” är ”blinda” kvinnor. Öppna uttryck för kvinnlig aggressivitet är löjliga och skrattretande och tas aldrig på allvar.

… aggressiviteten istället vänds inåt och yttrar sig i självhat, martyrskap eller känslolöshet.

… de kvinnor som tar öppna initiativ till sex blir betraktade med förakt, särskilt om de befinner sig i deras tonårsperiod. Det är nämligen männens privilegium att stå för det.

… många kvinnor har öppna och varma relationer med varandra och kan tala om sin oro, sinabekymmer och glädjeämnen, när de samtidigt pressas att vara illojala och betraktas andra kvinnor som sina rivaler om männens uppskattning. Det är utmärkande drag för förtryckta samhällsgrupper att de solidariserar sig med sina förtryckare och föraktar sin egen grupp.

… där männen bestämt vad som är kvinnligt och vad som är normal psykisk hälsa för kvinnor.

… sexuell otrohet från kvinnans sida av förhållandet betraktas som en större försyndare och grövre kränkning av äktenskapet än vice versa.

… en kvinna med ärvd förmögenhet är eftersökt, hon har själv skapat ihop pengarna råkar hennes sexstatus i fara. Är hon dominerande och svårhanterlig? Vad krävs för att få henne i säng?

… en kvinna som gifter sig med en tjugo år yngre man framkallar löpsedelsrubriker överallt, men då handlar det oftast inte om att hon hittat sitt livs kärlek, utan ”en lös snygg hunk”.

… den sentimentalt talas om kvinnor enorm betydelse för barnen och eras utveckling därför att männen helst vill smita ifrån uppgifter som är tålamodsprovande och krävande.

… gemensamma barn helst lämpas över på kvinnorna ensamma (218 000 ensamstående mödrar mot 16 000 fäder, 1976).

… en kvinna som vill utnyttja sin kapacitet, kämpa för jämställdhet, rättvisa för WoC och fred blir betraktad med överseende, en kvinnosakskvinna, som inte riktigt lyckas i sin moder-maka-roll eller som aldrig kunnat få tag i en redig karl som ska sätta henne på sin rätta plats.

… många kvinnor är så medvetna om sin könsroll och könspolitiken att de, liksom grupper i Rysslands livegna i samband med revolutionen, knäböjande ber att få fortsätta att bära sitt okej – hellre än att drabbas av frihet.

Småflickor pyntas som julgranar och kläs i förekommande fall i finklänning som hindrar dem i deras krypande framfart. Föräldrar lär dem att inte bråka, väsas och smutsa ner sig, att om lek ska förekomma ska det lekas extra försiktigt. Ska pojkarna leka kull i trädgården kan kanske flickorna få vara med. Det finns gott om kvinnliga förebilder i deras omgivning – mammor som handlar, lagar mat, tvättar, städar, dagispersonalen, småskollärare, mellanstadielärare och snabbköpskassörskor. När flickor diskar och sopar, är snälla, mild och lydiga berömmer de dem.  Ju mjukare och trevliga och mer till viljes de är, desto mer visar de att de tycker om dem. Och i samhälletens fotspår följer osjälvständigheten och passivheten med.

Flickor lekar inte heller i gäng, utan i bästisrelationer. Där tränar de samförstånd, anförtroende, skrattar, kramas och dansar tillsammans samt klär ut/på sig. Presenter till flickorna består mestadels av smala vackra dockor, bedårande vagnar till dockorna, spädbarnsprylar med nappar, blöjor och febertermometrar, smycken, symaskiner och böcker med en direktadress till små blivande underbara kvinnliga mammor. VI tränar våra flickor till inlevelse – är dockan glad? Är dockan trött? Har babyn ont? Nu måste babyn tröstas jada jada and so on. Det är en direkt inskolning i intuition och känslighet för relationer, som pojkar i motsvarande grad (oftast) inte erbjuds lika väl. Det blir en berikande träning för framtida emotionell gemenskap och insatser i människovårdande, om att det är det enda hon ska och kan hålla på med.  Senare i livet utveckas detta till vad de kallar att ”intensivt uppleva en fientlig eller vänlig atomsfär, att uppmärksamma den äkta mannens kroppspråk och ögonuttryck”. Det vill säga, gå efter mannen. Det första, det mest betydelsefulla, det bästa. För att intuitionen säger så.

Om inte tjejen är tillräckligt följesam och med på de traditionella noterna blir hon utan uppvaktning och utan kille och ja det är det värsta som finns för det är ett tecken på misstycke. Eftersom vi fortfarande idag ser giftemålet som ett slutligt drömmål för flickor, blir alla andra tankar helt skruvade och banala. Som ett personligt exempel, när jag sade till mina föräldrar, under en diskussion vid en släktmiddag, att jag inte vill gifta mig som äldre. Reaktionerna varierade ungefär lika mycket som vitt till vitt. Det var alla varianter av ”det kommer du inte vilja i framtiden” och ”alla flickor vill ju gifta sig, det kommer snart ska du se”. Nej. Nej, jag vill inte gifta mig och jag har rätt att välja och bestämma det själv. Det ska inte komma som en påtvingad tradition på någon flickas (eller pojkes) liv.

Som Friedrich Engels en gång sade, ”Förtrycket är dubbelt förödmjukande eftersom de förtryckta först måste göras medvetna om det förtryck under vilket de lever”.

.. systemet bygger på att det är mer värt att vara man än att vara kvinna.

.. försäkringsbolag och domstolar som räknar ut livsräntor har skilda avgiftstabeller för män och för kvinnor och där trafikdöda män betingar en högre summa än trafikdöda kvinnor.

.. mansrollen står för aktivitet, initiativ, dominans, handlingskraft, framåtanda och karriär.

.. mannen utnyttjar sin fysiska styrka och förstärker den med krigsmakt, atomvapen och mångmiljardbelopp till forskning för nya förstörelsearenaler.

.. mannen skall vara saklig, vara intresserad av kalla fakta så som statistik, teknik, ekonomi, och använda ett speciellt språk med manlig klang, manlig satsbyggnad, manligt uttrycksätt. Det manliga språker skapas i manliga miljöer, på konferenser i höghuskontor, facket och idrottsplaner. Medan det kvinnliga språket där kvinnor finns – i hem och vård bland barn.

.. mansroll och aggressivt förknippas med att slå näven i bordet och i samhället

.. ordningsmakten i huvudsak upprätthålls för män av män

.. filmer om våld, som krigsfilmer, thillers, agentfilmer, produceras i miljontal för att tillgodose mannen ”behov” av aggressivitet. Den ställningstagande smockan, kallblodigheten, det kalla stålet, skjutjärner. ”Ful”- och ”fin ”litteraturen står också beredvilligt till tjänst med olika grader av hänsynslösa identifikationsobjekt.

.. den stenhårde idrottsmannen är idealet. Han som tål smärtor och våldsamma slag mottas med jubel och beundran – vilken tusen djävla man till karl!

.. maskulinitet innebär att vara subjekt, att ha en välfungerande snobb och alltid vara initiativtagare till sexuella aktiviteter vad det nu än innebär.

.. samlaget för mannens del är kopplat till prestationsångest.

.. männen ser på sexualiteten inte som en möjlighet att möta en annan människa innerligt och nära och intimt utan som en ren könsdrift, att det är utlösningen i sig som är den känslosamma aspekten på samvaron för att män är rädda att engagera sig känslomässigt, det är tabubelagt och omanligt.

.. kvinnlighet är nödvändigt för mannen maktbehov, det svaga ”jag behöver DIN hjälp”-rollen.

.. mannen är ängslig för den ”kvinnliga! Sidan av sig själv och hans fruktan för sin ”kvinnlighet” är så pass stor att han beter sig grymt mot män som uppträder feminint.

.. männen från början får lära sig att beröring och fysisk vänlighet är något som kvinnor ägnar sig åt, med undantag med målen i buren, en handskakning och en flyktig axelklapp är allt vuxna män tillåter sig själva i fysiskt samspel med varandra för allt annat hade ju vart bögigt och det är det värsta som finns ja herregud?

.. mannen trots tidig utestängning från fysisk beröring ändå förväntas bli en god och glatt njutande smeksam älskare (vilket leder till ännu mer prestationsångest).

.. mannens genetiska arv anses hindra honom från att diska och städa, passa barn och skura golv, sy kläder och sticka på lunchrasten.

.. männen förväntas träffas på barer, resturanger, pubar samt i parker och gatuhörn någonstans i stan för att tillsammans slappna av och för att detta krävs konsumtion av sprit för annars är man blödig.

.. männen sällan har någon manlig vän att anförtro sig åt och diskutera och berätta om personliga problem med eftersom samtalet förutsätts hålla sig på det praktiska planet så som om båten, bilen, deklarationen, den nya sexiga kvinnliga sekreteraren, militärtjänsten som ung eller erotisk framgång från igår natt.

.. männen yrken alltid är deras huvudroll, som make och far kommer oftast som andraroll.

.. mannen är familjens självklara överhuvud där kvinnliga representanter vittnar mest om olyckor, sjukdom och fattigdom.

.. mansrollen är normen för mental hälsa.

.. en medelålders man får extrastatus enbart genom att gifta sig med en ung och ”oerfaren” kvinna.

.. könsrollorättvisor som drabbar män inte så ofta dras fram i ljuset eftersom alla tar för givet att männen ordnat samhället till sitt eget bästa.

.. många män ser på jämställdheten som en så självklart sak att man glömmer bort att den faktiskt inte existerar.

.. ingen man vill vara kvinna, men alla män vill att det ska finnas kvinnor, (Simone de Beauvoir).

Det är Där vi bor, i samhället.

För det är så, pappor startar vanligtvis med att stoja och slåss med sina söder för att ”göra dem till karlar” medan mammor klappar, kramar och kelar mer med sina pojkar än med sina flickor för det"kommer ju sedan med naturen" för tjejerna. Under tiden får pojkarna uppleva hur olämpligt det är att likna sin mamma. Papporna och mammorna hjälps åt att straffa sina sönder om de imiterar sina mödrars särdrag, för feminina pojkar är felaktiga pojkar. (Suck).

Pojkar måste då kopiera vuxna män även om de inte ser så mycket av dem, varken hemma, i förskolan eller grundskolan. Istället får de titta på alla manliga karaktärer och förebilder i serietidningar, TV-shows och filmer. Där finns det gott om dem. Karlar i alla åldrar som styr och bestämmer, är experter på att lösa livs- och mordgåtor, kryper som soldater och räddar landet med skjutvapen, kör bilder i dårfart och överlever, tillgriper nävrätten, låter whiskeyn flöda i struparna och omger sig med sköna nya kvinnopersoner. Och vi uppskattar dessutom pojkar som busfröna innerst inne. Vi ogillar inte diket att pojkar smutsar ner sig, kommer hem trasiga och blåslagna, är slarviga och oregerliga – ja för pojkar är ju pojkar, så vi fortsätter låta pojkar visa sin vrede, smärte och ångest med att sparka, skrika och drämma till, spotta, svära och ”dra åt helvete din äckelfitta!”. De får respekt och uppskattning för hårda muskler och kraftiga rediga tag och beröms när de presterar med invecklade legokonstruktioner och höga torn och ifrågasätts när de vill leka med dockhus och leksaksspisen.

I julklappshögen svämmar det istället över med leksaksbilar, traktorer, krigsmaskiner, fotbollskängor, tennsoldater, armstärkelse och schackspel. (För allvarligt talat när gav ni föräldrar senast er Dotter ett elektiskt tåg eller en racerförare med en blå bil?). Omedvetet påverkar vi pojkarnas drömmar om framtida yrken, det är brandsoldat, astronaut, stridsflygare, polis eller stor direktör för New Yorks rikaste bolag. De ska självklart få drömma om precis vad de vill, det är inte det jag påpekar, men inget de tvingats på. Tycker ni inte det är fel att påtvinga intressen?

Skolor och föreningar fortsätter i samma veva och ser till att det finns bland annat lagidrotter för enbart pojkar - fotboll, bandy, ishockey, baseboll, där de får möjlighet att tävla och vinna, samspela och slåss för att kvalificera sig och bli en i laget, med tillfällen att öva på ledarroller, som senare i livet visas tydligt i klassrummen när de minsann inte tänker vänta på sin tur att prata och skriker högt ut.

Pojkar som är tuffa får prestige, harar och fegisar får lära sig att se upp, Det måste vara med och mobba för att inte stötas ut ur gänget eller ens få en plats. Vuxna talar om för pojkar att inga riktiga karlar gråter och så vara basta. Det ligger i vår samhällssyn, det där med känslor är inte riktigt accepterat. Liksom whatever skit i det tramset.

Pojkar lär sig också under barnåldern att förakta tjejer, de döööör hellre än att ha ett namn som låter som en flickas (Robin, Kim, Hannes, Simon, Peter, Sam, Alex, Christian, etc) och det värsta som finns är att lika en tjej ja usch!

Jag tror att på lång sikt skulle antagligen ingenting betyda mer för en förändrad världsbild än en förändrad pojkuppfostran. Kalla det barnuppfostran, och vi är ett steg närmare. 

Först av allt är det viktigt att belysa att femisism är ett slags erkännande av att det finns ett kvinnoförtryck och en politisk kamp måste hållas med målet att skapa ett samhälle fritt från könsdiskriminering. Vi vet att diskrimineringen finns och att alla kvinnor utsätts för den.

Det är ofta lätt hänt att tjejers svagheter och brister fokuseras, varför tjejerna är så tysta och inte tar initiativ, istället för att ifrågasätta killarnas beteende och vad för konsekvenser det har, utan att skuldbelägga tjejerna. Makt är ingen egenskap, inte något fysiskt som snabbhet eller vighet, utan oftast är en mänsklig relation inblandad, de får personer göra vad de själva vill att de ska. Problematiken i maktinnehavarna är att de vanligtvis inte inser själva att de beter sig som de göra. Att ha makt är också att själv ha friheten att agera som man vill och klä sig som man känner för utan att tystas ner eller särbehandlas.

Tjejer har sedan urtidernas tider haft mindre makt än killar. Som t.ex. För mindre än hundra år sedan, var inte kvinnor myndiga, fick inte ärva på samma villkor som män och fick inte göra abort (bestämma över sin egen kropp).  Visst, vi har kommit väldigt långt sedan dess och det i sig är shitbra, att kvinnor numera kan välja om/vem de vill gifta sig med, ha byxor på sig om de vill samt få söka jobb istället för att enbart vara hemma och ta hand om barn och hus. Men att alltid vara orolig för att man inte ser tillräckligt bra, fit, smal, hälsosam, smart och heeeeeel skööön ut, att ta omvägar hem för att man känner sig otrygg eller stressa sönder sig i skolan på grund av de höga kraven som ställs begränsar också oss tjejer och gör att vi har mindre mak över Våra liv.

I skolan, på jobbet och bland kompisar – överallt märks det att killar får ta mer utrymme, får högre lön och mer cred.  Det är ingen naturlag evolutionen kom med. Killar är inte i naturen bättre på att tänka logisk och prata inför folk och tjejer är inte bättre på att vara ”fina och duktiga” och ta hand om varnadra. Dessa egenskaper ska definitivt hyllas, men det är ingen biologisk funktion att tjejer känner större press på sitt utseende än killar. Killar har dessutom ingen gen som gör att de måste skrika ut svaren i klassrummet medan tjejerna räcker upp händer och väntar på deras tur. Det är samhällsstrukturer, attityder och förväntningar som skapar olika förutsättningar för oss alla.

Det är viktigt att säga att alla tjejer i könsmaktstrukturerna inte känner exakt samma sak, att inte alla tjejer känner sig frustrerade och tillbakadragna och tycker samma agerande inte alltid är kränkande, som andra människor kanske gör. Alla reagerar inte på samma sätt men alla förtjänar att få stöd när de känner sig förtryckta, oavsett vad det än är. Det jag vill är att alla ska känna att deras känslor tar på allvar, att någon verkligen lyssnar och att det är okej att säga ifrån, utan att riskera få skit för det.

I ett så pass patriarkalt samhälle som vi lever i, har väldigt många killar/män/pojkar/dudes/snubbar/shonos ett gemensamt intresse och behov av att hålla ihop och försvara sin överordnare ställning och bevara som positionerna som de är, för JA en förändring hade varit så jävla hemskt?

Det är även lätt hänt att killar endast söker sig till varandra för att utveckla sina politiska idéer, kanske diskutera något de sett på sexisternas favoritställe 9GAG eller förnedringarnas paradis Facebook, men när de umgås med kvinnliga kamrater gör de sällan på lika villkor. Ofta är det så att killarna berättar sina åsikter och tjejerna ”backar och ge honom utrymme och bekräftelse genom att be honom förklara saker för henne, som hon med säkerhet egentligen vet, men för att hon döljer sin vetskap, för att inte verka för smart, vara en ”plugghäst”, för att killar genom tider tvingats att tycka intelligens är osexigt och något som tjejer inte bör ha. 

Missförstå mig inte, det är inget fel att stödja varandra och ifrågasätta saker man inte förstår, men när killar gruperar sig och enbart snackar med varandra och fryser ute tjejerna får det en negativ effekt för jämställdheten. Tillsammans kan vi göra det bättre. Killar kan ta mindre plats, tjejer släppa lojaliteten och bli bättre att hålla ihop istället.

Sedan jag var fem-sex år har jag i efterhand känt att jag har tystats ner, mer än mina manliga klasskamrater. Jag visste inget och svald varje ”schh” och tillsägelse de rent ut sagt kastade på mig. Ska det vara så? Ska jag som tjej behöva vara orolig vart jag än går? Ska inte alla behandlas likadant?

På twitter just nu trendar #patriarkatetlurademigsombarn, där kan ni läsa vidare på ämnet och vad vi omedvetet lärt oss. 

Jag utgår ifrån att samtliga av er läst debatten kring Blondinbella’s uttalande häromdagen, då hon minsann ville slopa hen-debatten och låta tjejer vara tjejer och killar vara killar, och därefter klä dem utifrån det resonemanget. Samtidigt som hennes svar till varför hon yttrat sig så trasslade hon in sig mer i de stereotyper jag tröttnade på i första ring. För att någon som vanligtvis är så pass smart vara så blind och naiv? Inte nog med att strukturerna är mitt framför näsan på oss båda två, tydligen lite klarare för någon annan, så klarar Isabella inte dra paralleller till hur olika föräldrar fostrar och bemöter sina barn och hur män och kvinnor senare mår och presterar, som i sin tur påverkar hur jämställda vi är?

Skriftliga diskussioner på sociala medier om genus, kön och normkritik tar väl alltid plats vardag någonstans i den här patriarkala världen, men inget är så vansinnigt frustrerande som när ”motståndaren” ofta slutar med att inte orka läsa ens konstruktiva och högst pedagogiska PK-svar. Det blir liksom bara ett tvärstopp ungefär såhär: ”MEN VAD VILL DU MED DET HÄR/MIG EGETNLIGEN? NEJ JAG VILL INTE SE NÅGON KORKAD LÄNK! DU VILL BARA ATT HON OCH HAN SKA UTROTAS! DET BLIR DITT FEL OM DIN SON BLIR MOBBAD OM ”DET” HAR KLÄNNING M.M.”

Väldigt nyanserat, kan jag tänka då. Och just i ”hen-debattstider” där genusvetenskap diskuteras både här och där, fram och tillbaka, och sorgligt nog framför allt av folk som inte har en aning om vad genus betyder eller vad det ställer till med. Därför tycker jag det vore bra med en vettig och saklig diskussion för en gångs skull, där inte jag eller någon annan dämpas ner för vi vill lyfta fram ”hen” och försöker vara normkritiska.

Men genusdebatten är fortfarande något som jag aldrig kommer tröttnar på. Jag tröttnar inte på att berätta vad som borde vara RÄTT. Jag tröttrar dock på okunskapen och fördomarna och människors förförliga envishet att fortsätta detta eviga könande, fastän det är 2013 och vi vid det här laget borde förstå och tycka det är en självklarhet att alla ska få samma möjligheter OAVSETT kön.

Men nu reser väl sig någon Familjeliv.se-användare från stolen och utbrister "MÄN ÄR FAKTISKT MÄN OCH KVINNOR ÄR KVINNOR OCH SÅ SKA DET VARA FÖR DET LIGGER I VÅR NATUR!" med en panikslagen förtvivlan. De gamla stereotyperna är livrädda för förändring för förändringar innebär ju att de måste omvärdera sin egen verklighet och ifrågasätta och JA VAD betyder det egentligen??? Vem är jag om jag inte är kvinna som bär rosa? Vem är jag om jag inte är ”kvinnlig” och gillar att måla naglarna och sminka mig, som stereotyperna säger ”jag är fin" i?

Det var 5 saker som jag lyckades ta till mig med hjälp av Blondinbella’s inlägg:

- Hen-debatten har tydligen ingenting att göra med vad barn har/tvingas ha för kläder på sig.

- ”Hen” borde i enstaka fall vara ett lämpligt ord att använda när en inte vet vad barnet har för kön. För det har en otroligt stor relevans nämligen.

- Om det nu är hennes vänner, borde en väl hållit reda på sedan förra gången du fick reda på det? Eller varför inte gå efter namn? För om det nu är så viktigt för dig så är det väl ingen fara att man frågar vilket kön barnet har? Eller har jag missat något i de sociala klasskoderna som människor på Östermalm har för sig? Är en person mindre värd om denne inte kan sniffa sig fram till vilket kön spädbarn har? I så fall, hur fan gör man det?!

- Hon kallar barnet för ”det”, vilket ungefär är föregångaren till ”hen”.  

- Att faktumet att någon håller med om vad Blondinbella anser om ”hen-debatten” förbryllar mig mer än gör mig upprörd.

Varför är det så viktigt att upprätthålla den här begreppet om två sorters människor, olika inte bara till det ytliga kroppsliga utan även så fundamentalt skilda från varandra mentalt, intellektuellt och biologiskt? Varför inte se det som individuellt istället?

Nu har vi kommit så långt att flertal av er insett att ni har i alla fall en aning jämnställdhetsönskan och känner att din lön inte ska minska för att du bär på ett par bröst och en mutta, och det är fantastiskt, välkommen till klubben, men problemet är inte hur vi ser ut utan hur vi bemöts. Att män och kvinnor inte är jämställda ännu är ett direkt resultat av denna könsrollsuppfostran som VÅRA föräldrar blivit uppväxta med. Det är en ond cirkel jag bara vill pusta ut på och önskar tog slut. Flickor och pojkar fostras olika, de uppmuntras olika och bemöts olika. Då är det inte konstigt att vi senare får olika förutsättningar i livet, eller hur? 

När Isabella avfärdar genus och könsrollsfrågorna som ett ''hitte-på'' så blir jag lite strött. Jag vet att hon vet, och jag hoppas hon vet sina läsare vet, att det där bara var ett ”hitte-på” från hennes sida. Jag har en enorm lust att försöka skriva ett öppet brev som Jonas Hassen Khemiri gjorde till Beatrice Ask, men fruktar att hon bara kommer avfärda det jag skrivit med det vanliga tramset om ”personligt ansvar” och ”det väljer väl jag själv” för jag kan inte se hur hon kan resonera på något annat sätt om hon ens skulle svara något överhuvudtaget eller någonsin se det. Hon är ju medveten om att kvinnor är underordnade och hon har ju en hel del egna erfarenheter kring självhat och kvinnoförakt i ryggen.  

Samtidigt som jag är förvånad är jag det inte, för jag har en aning om vart hon kommer ifrån. Det patriarkala rövhålet Stureplan i Stockholms finare ställen, där männen tar för sig, står för pengarna, champagnen och drinkarna och där kvinnor avfärdas som rikemanssmycken, drinkluder och nöjen. Hemskt som det är. Om man som Isabella tjänar väldiga pengar så är det kanske lätt att man inte ser de här strukturerna eftersom att de inte riktigt stämmer in på en själv, just då, just där, just nu.  Men om man öppnar ögonen och börjar betrakta sin omvärld så blir man ganska snabbt se hur skevt skruvat allt är. HanaPee skrev en vettig sak om det:

Ni som tycker det är egoistiskt och kortat att använda sina barn som ’statements’ i en jämställdhetsdebatt och tror det blir svårt för dem att hitta sin identitet sen, ”när de inte får veta vilket kön de har som små”, här kommer ett uppvaknande:

Ni gör exakt lika mycket statement när ni klär era barn enligt social norm och samtidigt lär barnen att kön är något enormt viktigt och att det bara finns ett sätt att uttrycka ett visst kön på. Det är ni som inte förstår att det synsättet ligger bakom all press på tjejer att se typiskt feminina ut, att vara snygga, smala och behagande medan killar förväntas vara starka, muskulösa och ta plats. I längden leder detta till mer ojämställdhet och ojämlikhet, och de som faller utanför normen kommer bestraffas genom att de klassas som avvikare.

Nu säger ni som inte håller med mig, att ”Bara för att vi ska bli jämställda ska vi inte göra alla könlösa. Män måste få vara män och kvinnor måste få vara kvinnor och båda ska få samma ställning – det är det vi måste kämpa för” och tror ni är så politiskt korrekta så ni överglänser alla och borde få en guldmedalj. Aldrig har jag hört någon kunna definiera ”kvinnligt” och ”manligt” för mig. Berätta för mig, hur är de?

Jo, säger ni som fortfarande inte vet att den biologiska skillnaden inte är så stor som ni vill få det till, ni tycker det känns som könsroller är förbjudna i samhället nu för tiden och blir kränkta på bara tanken. Men alla män är inte lika varandra och inte alla kvinnor heller. Det är som att säga att alla svenskar är lika varandra, att alla judar är det eller alla pensionärer lika så. De klär sig på ett sätt, de uttrycker sig på ett sätt, de går på ett sätt, ett enda sätt. Ska vi verkligen understödja att en viss typ av mannen respektive kvinnan ses som den rätta och den normala? Vad händer då med alla som faller utanför den normen? Och de personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män – vad händer med dem? Är de maskiner? Ska vi tycka synd om dem då, se dem som onormala? Klappa de på huvudet och säga ”Det blir bättre snart” lite halvt medlidande? Varför inte se utifrån individen från första början?

Nu krånglar jag säkert till det en gnutta. Det är nu flashback.com-användarna kommer in och lägger en kommentar som ”Vadå inte identifiera sig som kvinna eller man, menar du bögar och transpersoner och sådana där då? Man måste ju vara det ena eller det andra?! Det är väl klart vi ska acceptera homosexuella ja, annars är det ju diskriminering. Alla är lika mycket värda! Det är DU som vill förbjuda män vara män och tvärtom! Du tycker att kön är fel och vill att dina barn ska leva i inbillningen att kön inte finns!” 

Herregud och jisses och jibber-jabber, nej jag vill inte förbjuda något alls. Speciellt inte er frihet att uppfostra era (framtida) barn. Det är ni som vill förbjuda människor att uttrycka sin (ännu ej upptäckta) personlighet oberoende av juridiskt kön, det är ni som förnekar det finns transpersoner och andra som mer eller mindre avviker med fri vilja från den norm som uppkommit som så många av er är så mån om att upprätthålla med er könsstyrda uppfostran. Det spelar ingen roll om det är lesbiska, queer eller After Dark-henself. Alla ska accepteras. 

Jag förstår uppriktigt inte er som tror en uppdelning gör jämställdhetskampen bättre. ”Då kan man komplitera varandra, jag vill lära mina barn att vara stolta flickor och pojkar och att respektera och uppskatta varandras olikheter, inte förvirra dem genom att kalla dem för ’hen’”.

Fast det är ju ni sjävla som tycker att ”hen” är förvirrande. Utan att ha fött ett barn själv kan jag säga att de vet ingenting när de föds, men beroende på vad ni lär dem kommer de att anpassa sig efter det och om de sedan inte klarar av att leva upp till de förväntningar och krav som ni och stora delar av samhället har på dem, kommer de med all säkerhet att må dåligt och med stor sannolikhet känna, och olyckligtvis kanske även få höra, att de inte duger, att de är för karlaktiga, för fjolliga, för fula eller bara usch fan vad fel. Vi är väl överens om att ingen ska behöva må dåligt eller bli utsatt på grund av hur hen ser ut, vilken kroppsstorlek hen har, hur blyg eller framåt hen är, hur lätt eller svårt hen har det i skolan eller vilken frisyr eller vilka kläder hen bär? Och vi är väl överens om att alla människor ska vara lika mycket värda och ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av vad jag nämnde nyss?

För det är precis det genustänk handlar om. Att stärka sina barn och varandra som individer, att inte tvinga någon in i en specifik könsroll utan att istället erbjuda variation och bredd! Stereotypt kvinnliga egenskaper, som mjukhet, empati, ordningssinne och att kunna prata ”öppet” om känslor (eller vad du nu klassar som kvinnligt) ska absolut uppskattas och ses som viktiga egenskaper, men de ska inte behöva knytas enbart till personer med mutta och bröst, på samma sätt som stereotypt kvinnliga attribut, långt hår, kjolar, smink, ja you name it, inte ska behöva vara ett måste för att ses som ”riktig” kvinna, och självklart måste även personer med snopp, om de så önskar, få tillgång till dessa attribut utan att per automatik klassas som fjollor, äckliga eller onormala. Och JA ni får fortsätta uttrycka kvinnlighet på precis det sätt du önskar. Men alla är inte som ni, och om vi reducerar jämställdhetsdebatten till att prata om enbart män och kvinnor som två fasta, endimensionella kategorier kommer vi utesluta en massa människor, vilket är precis det som generellt sker i samhället just precis nu i denna stund.

Om alla människor hade uppfyllt normerna för vad som är manligt och kvinnligt, om det inte hade funnits några transpersoner eller andra könsnormsöverskridare, hade vi kanske kunnat prata jämställdhet på precis det sätt Ni förespråkar, men världen ser inte ut så. Om ni aktivt fostrar era barn in i snäva könsroller gör ni varken dem eller samhället en direkt tjänst, bidra istället till att vidga synen på vad som är okej för en flicka respektive en pojke. Låt dem finna sin egen könsidentitet, sin egen personlighet.

Och då menar såklart inte att ni (som en gång i tiden förhoppningsvis vill bli föräldrar) tar en svart tuschpenna och skriva hen över hela deras kroppar och döpa de till hitte-på namn för att komma upp i den superdupernivån. Men mer genom att klä dem i flera olika färger, uppmuntra olika leksaker och aktiviteter, genom att förvänta er att både din pojke och din flicka kommer kunna klara sig bra i skolan med rätt förutsättningar, genom att säga ja och acceptera de egenskaper och intressen som de visar sig ha, oavsett om dessa uppfyller eller frångår normen för det könsorgan de råkar ha. Stärk dem, lär dem att tänka kritiskt, uppfostra dem att behandla människor med respekt, att våga ta plats, men också att ta ett steg tillbaka ibland för att någon annan ska få synas. Hur svårt ska det vara?

Det är ju uppenbart att jag och Blondinbella inte tycker likadant och säkert lever vi i helt olika universum med tanke på våra helt olika åsikter om färg och form och vad vi ska göra med alla de jätteunderbara fördomar som följer med dem ibland.

"Varför skulle jag vilja montera ned regnbågen och endast ge mitt barn ett fåtal färger och möjligheter när det finns så många olika och vackra?” – Blogghen

Kvinnlig hårväxt verkar ha varit tabu och har säkert förknippats med synd sedan urminnes tider men nu när den blivit mer och mer uppmärksammad eftersom modet blivit mer och mer lättklätt visas mindre och mindre hår. Medan för män har kroppshåret historiskt sett varit en naturlig del av "manligtheten" och det är först de senaste tjugo åren som den manliga normen blivit mer och mer hårlös, MEN inte lika mycket som för kvinnor. Debatten kring kroppsbehåring tror jag tog extra fart när en kvinna sträckte med ett glädjetjut upp sina händer i luften under förra årets Melodifestival och visar en hårtofs i armhålan. Bilden spreds som löpeld och ger ramaskri bland nättrollen och hon blir utskrattad av varenda facebookvän jag hade då. De slår snabbt fast att hon är äcklig och vedervärdig och efterbliven för att hon inte vet man ska rakar sig under armarna.

Samma hände för något år sedan, efter en tur till badhuset, gjorde Katrin Zytomierska ett angrepp på sin föredetta blogg på Finest: ”efter att jag simmat stod jag i duschen i chock. Jag har aldrig varit med om något så äckligt i mitt liv. /…/ Jag stod omringad av monster eller troll är ett bättre ord att använda. De ser ut som troll mellan benen. Det är hår som aldrig sett skymten av en rakhyvel eller en vaxremsa. Det är kvinnor som inte vårdar om sin hygien på muffen. Det är så äckligt och varför? Varför bryr sig kvinnor inte om att vara rena och fräscha i och på sin muff? Oralsex är ju totalt uteslutet när man ser ut så där. Ja, vanlig sex också för den delen. Har folk inte sex? Är det därför folk är så missnöjda. För att de lever i förhållanden utan sex. MEN VA FAN RAKA FITTAN ERA JÄVAL SPÅN!!!”

Wow säger jag då. Hår finns ju till för att hålla bakterier och sjukdomar borta och skydda oss från kylan. Det kan inte vara så dåligt? Jag vet att blogg-Katrin är inte känd som den vassaste kniven i lådan eller den snabbaste hästen i hagen osv, med tanke på utfallen hon gjort det senaste, tex. Ang. reklamskylten från Sportlife (?) där en kvinna står nöjd efter ett träningspass, som sedan kritiseras hårt av Katrin pga ”hon är för stor”. Men Katrin är ett bra lathundspapper på vad som rör sig i huvudet på populationen i samhället. Och den har på senare åren fått för sig att om man inte är brazil- eller bikinifixad och använt diverse vaxmetoder framlänges och baklänges, över rumpa och över bröst, så omöjliggör och förhindrar det all form av sex. Vilket är historielöst, för varenda människa som sett en porrfilm äldre än från 1980 vet att gick det fint att både ligga, suga och slicka med mattor mellan benen!

När den platinablonda porraktrisen med tuttar större än kropp gjorde entré 1980 blev de en av dem första att introducera helrakat. I porrsammanhang där man gärna filmar ända upp i skrevet blev det succé så publiken kunde se varenda skälvning, form och färg, veck, hålrum och spermadroppe som utlöstes. Missförstå mig inte, kolla gärna på porr som du vill, (så länge personerna i filmen är med på vad de håller på med och ingen råkar illa ut osv), förvänta dig bara inte att varenda guzz du stöter på i verkligheten kommer vara kala som is och varenda shono går runt med uppumpade 30 centimeter-snoppar.

Det var under 1990-talet, då det rakade könet fortfarande provocerade en aning, det visades allt mer reklam för hårborttagningsprodukter till kvinnor. Idag ser man reklamer överallt som verkligen PEKAR UT att kvinnor ska vara rakade.

Idag, 23 år senare, är hårlösa kvinnokön mer regel än undantag och någon porrstämpel riskerar du inte såvida du inte låter busken växa fritt. Provokationen gått varvet runt, nästan varenda kvinna rakar sig och ett kalt kön associeras inte längre med sex utan norm och mainstream och allt annat är bara usch och fy och istället får man frossbrytningar och kväljningskänslor av lite pubeshår ja herregud det går ju inte!!!

Hur som helst. Grunden till detta inlägg och frustration började när jag själv låg i badet och inspekterade mina orakade bleka ben och twittrade om hur komiskt det var med män som tycker orkade kvinnor är ofräscha men själva går runt med hår överallt. Jag fick ett svar som jag quoteade och besvarade: 

 Jag fick till svar att jag skulle lägga av:

Flertal twittrare gick emot och sa till (NI ÄGER!!!) och fick både sexistiska och kränkande saker som svar.

Själv tycker jag det är ett idiotiskt, osäkert och rent ut sagt efterblivet att bära upp sina åsikter med förolämpa andra. Han forsatte med "kvinnor behöver" och att vi bara fanns till för att föda deras barn, ur enligt honom, "våra närmast grisliknande kön. som bör vara rakat och len":

Varav jag besvarade med att Vi inte behövde någonting och Vi väljer själva över Våra kroppar. Och att Våra kön inte är så fula han vill få det till. Vi fortsätter.

 

 

Försök till kränkningar som luder och gay skrattar jag bara åt. Dessvärre var det här konversationen tog slut. Och det finns säkert fler än vad jag hittade, så om Du som läser fick något skrivet till dig som du vill uppmärksamma och visa för oss, hör av dig till mig, (@turelur på twitter går bäst). 

Nu tänkte jag avsluta med något jag vill att Du KOMMER IHÅG: Du väljer själv vad Du vill göra med din  kropp, om den ska vara orakad eller rakad! Män kan få gå orakade och kvinnor med!!!

Till sist lite peppande ord, kram på er orakade och rakade älsklingar.

Kanske ska du lasta fram godisskålar, chipspåsar och litervis med läsk/alkohol framför tvn med någon eller några du tycker om ikväll, men låt mig innan filmvalet berätta att en av de möjligtvis största konsekvenserna av patriarkatet är den manstillvändhet som slår sina klor i många kvinnor. Nu syftar jag främst på hur män tenderar att ta upp en stor del av konversationerna, trots sin frånvaro, i både film och verklighet. Så trots att männen inte ens är i närheten är de det hetaste samtalsämnet. Har sett flertal systerskap sitta kring ett bord och hör de diskuterat: män, pojkvänner, manliga lärare/doktorer/designers/skådespelare.

Vi tar ett kulturellt exempel: The Bechdel's Test, ett test för att mäta närvaron av kvinnor på film. Testet kommer ursprungligen från Alison Bechdels serie "Dykes to Watch out for" från 1985, så den har några år på ryggen. För att en film ska klara av detta test måste den klara av tre frågeställningar:

1. Är det två eller flera kvinnor i filmen som har namn? Har filmen minst två kvinnliga betydelsefulla roller?

2. Pratar kvinnorna med varandra överhuvudtaget?

3. Pratar de om något annat än om en man? 

Det är ganska extraordinärt hur förvånansvärt många filmer som inte klarar av det testet. För det är inte ens ett mått på huruvida det är en feministisk film (som jag i inlägget under förklarar hur de framställs) eller om det är en bra film, det visar bara att det finns kvinnor i filmen och att de interagerar om ANDRA saker än om en man/flera män. Om du tänker efter uppfyller inte många filmer de kriterierna, som t.ex.: 

Visst känner en igen minst tio av filmerna? Att jag kallar det ett systematiskt problem är på grund av att det inte bara är någon person här och där som inte gillar kvinnor, eller inte vill att kvinnors historier skall få berättas, utan att hela industrin är byggd på att skapa filmer som tillgodoser män och handlar om män. Så nästa gång du går på bio, ska välja vilken film du ska ladda ner, hyra en till hemmakvällen, ställ dig själv de tre enkla frågorna.

Dags att erkänna det jag gärna inte skriver eller berättar om. Hör och häpna: jag har inte alltid varit en med en feminist analys. I dagsläget händer det inte särskiljt ofta men det händer eftersom patriarkatet genomsyrar alla våra tankar och ibland kommer jag på mig själv med att tänka/säga något som är  på riktigt korkat. Så såhär den tredje advent,  tre dagar kvar till julaftonen jag inte vill uppleva och jordens undergång tänkte jag ta tillfället att bikta mig inför er. Snabb lista på några saker jag gjort som gynnat patriarkatet genom de året jag levt.

- Jag kom på mig själv söka bekräftelse hos killarna i min högstadieklass med att dra sexistiska skämt om att "kvinnorna ska vara i köket". Detta har påverkat mig genom min egen familj då det mest vart min mamma som lagat maten, men också från tv-reklamer och grupptryck. Acceptans från mansdominansen som ägde rum i skolans korridorer var nödvändig så vid åldern 13-15 spottade jag ut åsikter hejt och vilt för att få bli medbjuden till något livsmedelsbutik i närheten av killarna eftersom jag betraktats som "cool". Jag skyller inte på någon i min högstadieklass för mitt beteende eller dåvarande väldigt dumma åsikter.

- Jag har även haft Harry Potter som favoritfilm (EFTERSOM JAG INTE ORKAR LÄSA KLART LÅNGA BÖCKER OKEJ?!?) sedan första filmen släpptes. Som barn snart ungdom förstod man inte den patriarkala peppen. 1. Den glorifierar förhållanden mellan män till det maximala, Harry+Ron, Harry+Sirius, Harry+Hagrid, Harry+Dumbledore, men aldrig något starkt förhållande mellan två kvinnor? 2. Alla kvinnokaraktärer (som för övrigt är väldigt få) har EN egenskap. De är antingen plugghästar, moderliga, galna/skumma, sura eller snygga för männen att objektivera och tillfredställa blicken med. Det finns positiva sidor med men det enda jag kan komma på i skrivandets stund är att det faktiskt är en kvinna som skrivigt boken, MEN har fått dölja sitt namn i en förkortning, J. K.Rowling, för att utebliva sitt kön för konsumenterna bara på grund av att hon är kvinna.

- Lyssnat på och tyckt om Chris Brown. Men aldrig sedan han slog/försökte mörda Rihanna!!! Kommer till och med ihåg när jag citerade en av hans texter på min twitter och länkade låtar till andra tjejer som *kände* *relaterade*. Nu mår jag mest dåligt av tanken att han 1. fortfarande gör musik 2. når ut till en så enormt stor publik som han gör och 3. dejtar Rihanna. Skämtade på Internet att jag inte ville vara vän på fb med de som valt att gilla Chris där, men allt eftersom jag kommer på mig själv gå in på hans like-page och gnytt över att jag är vän med 2 styckena och genast tagit bort dem, har jag listat ut att jag inte skämtar. Många ser detta som ett omoget löjligt beteende jag började med sen ungefär ett år tillbaka, men jag kan inte låta bli att tycka de som köper/stödjer honom och våld mot kvinnor är en aning motbjudande.

- Har dessutom gjort sakar som att kommentera att "dator- och tvspel inte är för tjejer", att jag vill inte handla på killavdelningen eller något grönt blått svar, (tills mitt försök till make-over i sjuan så jag bara handlade på killavdelningen) och jag har även påpekat då och då för mina killkompisar att de inte fått måla naglarna eller använda sig av smink pga tjejigt. Dessa brutala åsikter har jag INTE LÄNGRE, är nästa tvärt emot nu. Gör vad fan du vill, ha på dig vad fan du vill, bara du är bekväm med dig själv!

Nu har jag kommit till den del i mitt liv då jag ska försöka driva en feministblogg och continue towars becomnig the samhällskritikern jag vill vara och hela tiden bli bättre på mina analyser! Så slutsatsen blir: det finns hopp för alla. Våga. Och kom ihåg: patriarkatet skadar allvarligt Dig och människor i din omgivning.